Något du inte känner igen erbjuder möjligheter befriade från inlärda antaganden. Nya utmaningar, andra behov, kräver nya rum.
Som tillåter ett mer aktivt förhållningssätt bortom förväntat beteende i relation till material och proportioner?
Uppgiften som arkitekt är att erbjuda det som skulle kunna ske en scen.
Min praktik grundar sig i längtan och hopp.
Teckningen innehåller tolkningsmöjligheter – tillåter simultana sanningar. Ingen sanning utan frågor, dissonans, potential.
Andra verktyg definierar förhastat.
Blindad av rationella fokus på “varför” känns det viktigt att få leta med instinkt. Jag triggas av antaganden och tillåts utforska bortom dem – komponenter uppstår någonstans mellan medvetenhet och slump.
Jag stöts mot kritans och papperets begränsningar. Hittar antydningar om rummet bakom utgångspunkten för perspektivet. Blicken söker, handen regerar. Potentialen i ett drag leder till nästa fråga, rumsligheter växer fram, en yta i relation till en annan, det potensiella rummet: Tolkas via behov. Översättningen till verklighet lockar.
JENNY ÖVERGAARD 